|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Boström och Wiehe om Cohen |
| De har båda gett sig in i ett svindlande språkligt äventyr genom att översätta Leonard Cohen. När Tomas Boström och Mikael Wiehe samtalar om Cohen och hans verk framstår han som en generös mystiker med få förunnad poetisk och profetisk briljans. 2009 har på många sätt varit ett Leonard Cohen-år, inte minst på grund av att han i september fyllde 75 år. Men även i Sverige har den världsberömda kanadensaren, numera bosatt i Los Angeles, särskilt uppmärksammats. Och då inte med att ytterligare ett gäng Idolartister tolkat ”Hallelujah”. Både Tomas Boström och Mikael Wiehe har nämligen under året släppt skivor med Cohens låtar, fast på svenska. Tomas Boström under eget namn och med albumtiteln ”I mitt gömda jag” och Mikael Wiehe som översättare åt sångerskan Ebba Forsberg, en duo som tidigare gett ut en skiva med Dylan-översättningar, med albumtiteln ”Ta min vals”. - Jag har vuxit upp med ett antal Cohens. Han har varit speciell, men inte unik. Det var egentligen en grupp av flera som jag tog intryck av i början av min låtskrivarkarriär; James Taylor, Paul Simon, Jackson Browne och Joan Baez. Men till slut drabbades jag av ”Hallelujah” och blev förundrad över vad det egentligen var han sjöng. Det tar lite tid att hitta till Cohen, hans språk är som ett filter att leta sig igenom, säger Tomas Boström. - Jag har alltid lyssnat mer på Bob Dylan, Neil Young och Joni Mitchell. Men även för mig har Cohen alltid funnits med på ett hörn. Jag ägde dock aldrig några skivor av honom, men var på en konsert i mitten på 70-talet som jag fortfarande håller som en av de bästa jag någonsin har varit på. Om jag ska välja en låt som fångade mig så måste det bli Joan of Arc. Men det är egentligen först nu jag börjar kunna min Cohen. Och efter att ha jobbat med texterna åt Ebba, blir min respekt allt större för honom, säger Mikael Wiehe och fortsätter: - Det man också slås av är att Leonard Cohen är väldigt mån om att bli förstådd och verkar gärna förklara hur han menar. Och när han uppträder live visar han alltid kärlek och tacksamhet till sina medmusikanter. - Han är så otroligt medveten om vad han gör. Han gömmer sig inte bakom något artistiskt skimmer. Han besvarar vem som är Suzanne och vad Jesus gör i mellanversen. Han är inte dunkelhetens poet, utan är tydlig och vet exakt vad han vill. Dessutom har en väldig respekt för sin publik, det är i mottagandet, inte i utgivandet, det händer, säger Tomas Boström. - Ja. Cohen har de poetiska verktygen för att utveckla sina textidéer. Dylan kör mer på att skaka tärningarna och kasta ut och så får man se vad det blir, säger Mikael Wiehe. Både Boström och Wiehe har märkt av Cohens extrema noggrannhet. De menar att slarv verkar inte finnas i hans värld, vilket gett dem själva nycklar till ett än mer noggrant hantverk i deras eget musikskapande. - Jag har lärt mig mer av översättandet av Cohen än Dylan. Jag har lärt mig att behålla även det som är spretigt, öppet och komplext, säger Mikael Wiehe. - Det är likadant för mig. Och det där befriande med att det faktiskt går att säga jättemycket, utan att säga så mycket, säger Tomas Boström. Även om Mikael Wiehe och Tomas Boström är väldigt ense om Cohens storhet och att båda drabbats av hans ömsinthet för orden och det han vill beskriva med dem, så finns det ändå saker som skiljer dem åt. Både när det gäller processen i översättandet och själva förhållningen till Cohen. - Det är väldigt medvetna låtval på min skiva. Jag har valt låtar där jag upptäckt en stor fromhet, jag tycker det ordet fromhet stämmer bättre än ”religiositet” eller ”andlighet”. Det finns en stor generositet i Cohens låtar, där jag känner att jag får plats och där jag varken behöver göra mig till eller förminska mig, säger Tomas Boström och fortsätter: - Jag är övertygad om att Cohen skulle ha funnits med i Gamla Testamentet om han levde för 3 000 år sedan. Han är både poet och en profetröst, titta bara på en låt som ”Democracy”. Det är inga politiska och religiösa pamfletter i hans sånger, det är rena ställningstaganden. Texterna är tydligt andliga och hör hemma i det bibliska landskapet. Och med tanke på hans judiska uppväxt är det så naturligt, det är liksom hans egen historia, hans egna berättelser. - Jag har en annan ingång. Sånger som jag själv ska sjunga måste stämma överens med mig. Detta har inte gällt när det gäller Cohen. Dels för att jag har översatt åt någon annan och dels för att jag inte ska uttrycka mig, det är ju Leonard Cohen jag har försökt att få fram. Och det är med stor glädje jag har fått klä honom i svensk språkdräkt! - På tal om Cohens fromhet så råkade jag och min bror prata om religion för ett tag sedan. Då sa han att oavsett vilken religion de tillhör så har alltid mystiker intresserat honom. Sedan är det en annan fråga om det är människan som skapar Gud, eller tvärtom. Men. För mig är Cohen en mystiker som har fått en upplevelse av en helhet och detta kommer fram i hans sånger. Den mystiska kärleken finns där. - Det finns ju också en viss tvetydighet i Cohens sånger. Ibland kan det vara svårt att veta om det handlar om det religiösa eller om kärleken mellan människor. Detta är givetvis utstuderat av Cohen, han säljer helt enkelt mer skivor på den tvetydigheten, säger Mikael Wiehe. Tror ni att Cohens svenska lyssnare kan ta till sig av den fromhet som ni talar om? - Jag tror inte det finns så mycket utrymme för den mystiska fromheten i Sverige. Vårt land genomsyras alldeles för mycket av rationalitet och byråkrati för det, säger Mikael Wiehe. - Rent religionssociologiskt får du säkert ett annat svar. Men min teori är att vi alla svenskar bär med oss ett arv av ett ”antingen eller”. Frälst eller förtappad. Det där ”antingen eller” anar man inte hos Cohen, han är betydligt mer tillåtande. Det finns också ett språkproblem här. De engelskspråkiga har mycket lättare att förhålla sig till det religiösa, ja rentav bibliska, språket. Det finns mer naturligt där, säger Tomas Boström. - Svenska kyrkans koppling till staten lever ju också fortfarande kvar. Kyrkan är förknippad med att hålla koll på folk. Det ser väl lite annorlunda ut i frikyrkan, men det finns något undertryckt där också, säger Mikael Wiehe. - Det som har förlamat oss är präktigheten. En rädsla för att förlora ansiktet. Och det är ett karaktärsdrag som inte finns hos Cohen. Han är en tillåtande mystiker som inte blir dogmatisk, säger Tomas Boström. - Ja. Cohen ger allting någonting mer, ett hopp. Ingen domedag. Dylans religiositet blev ett tag väldigt dogmatisk. Jag föredrar Cohens förhållningssätt, säger Mikael Wiehe. Och när samtalet har avrundats råder det längre inget tvivel om Cohen är värd mer än ytterligare en Idolversion av ”Hallelujah”. Där finns så mycket drabbande existentiell sprängstoff mellan raderna av vackraste av vacker kärlekspoesi att han bör placeras i samma sällskap som andra stora mystiker.
|
|||
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
